Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Växterna och djuren

Linné, växterna och djuren

Linnés största intresse var att studera naturen med dess växter och djur. Ofta uttryckte han förundran över hur många olika livsformer som existerade på jorden. Han såg det som sin uppgift att beskriva och systematisera de olika arterna, något han gjorde med stor entusiasm och glöd.

Linnés systematiska arbete lade grunden för den fortsatta biologiska forskningen. Vad betyder hans livsverk och gärning idag? Hur mycket har ny teknik och nya läror påverkat den moderna forskningen? Låt oss titta närmare på Linné och den biologiska mångfalden. Här ska vi se exempel på vad han kom fram till och hur den moderna forskningen har ökat vår kunskap.

 

Författad av: Mariette Manktelow

Ordning i naturen


Linnés vapensköld speglar hans intresse för naturens ordning. Skölden är indelad i tre fält; svart för stenriket, rött för djurriket och grönt för växtriket.
Foto: Riddarhuset, K-H Stiernspetz
 

”Gud skapade – Linné ordnade”

Så sammanfattade Linné sin livsgärning. För oss låter det kanske som ett tecken på storhetsvansinne, men för Linné låg mycket ödmjukhet i det uttalandet. Han var den utvalde som hade förunnats att upptäcka ordningen i Guds skapelse.

Linné hade ett särpräglat sinne för att samla in information och sedan systematisera och klassificera den. Dessutom var han duktig på att marknadsföra sina idéer samt att entusiasmera sin omgivning. Dessa talanger gjorde det möjligt för honom att genomföra många av de tankegångar som dök upp i hans huvud.

Systema Naturae – banbrytande bok


Titelsidan ur andra upplagan av Linnés Systema Naturae 1740.
  År 1735, då Linné vistades i Holland, gav han ut en bok som hette Systema Naturae. I den presenterade han en ny indelning av naturens tre riken: djurriket, växtriket och stenriket. Med sina betydelsefulla omändringar väckte boken stor uppmärksamhet bland dåtidens vetenskapsmän.

Särskilt växtrikets indelning var en nyhet. Den följde Linnés nya sexualsystem där arter med samma antal ståndare fördes till samma grupp. Också djurarterna fick en ny systematik. För första gången placerades till exempel människan i samma grupp som aporna.

Den första utgåvan av Systema Naturae bestod av bara 11 sidor. Linné gav senare ut nya upplagor som varje gång innehöll fler arter av växter och djur. Den 13:e upplagan kom ut år 1770 och omfattade 3000 sidor. Med tiden ändrade Linné sin egen systematik. Ett stort steg var när han i 10:e upplagan 1758 flyttade valarna från fiskarna till däggdjuren.

Idag finns ingen motsvarighet till Systema Naturae. Antalet kända arter har helt enkelt blivit för stort för att kunna samlas i en enda bok. Nya arter beskrivs fortfarande inom ämnet systematik som är en viktig del av biologin.

Systematik – ordning genom släktskap


Röd näckros, en färgform av vit näckros.
 

Linné brukar ibland kallas systematikens fader. Inom ämnet biologisk systematik söker man efter ordningen i naturen. En indelning av växter och djur som visar deras släktskap kallas för ett naturligt system. Det finns också artificiella (konstlade) system, som när man till exempel grupperar växtarter efter deras blomfärg. I ett sådant blomfärgssystem skulle till exempel närbesläktade tulpaner hamna i flera skilda grupper och röd näckros skulle inte hamna i samma grupp som vit näckros, trots att de bara är färgformer av samma art.

Linnés sexualsystem, som grundade sig på ståndarnas antal och placering, var också artificiellt. Arter som var nära släkt kunde hamna i olika klasser om de hade olika antal ståndare.

Att vara släkt är att ha samma ursprung. För att utforska arters gemensamma ursprung måste vi veta något om deras historia och den process som kallas evolution. De fossil man har hittat säger oss något om detta, men långt ifrån allt eftersom de inte är tillräckligt många. För att ta reda på hur arter är släkt med varandra måste vi studera de arter som lever nu och göra antaganden om hur evolutionen gått till.

Det finns två sätt att se på arter när man ska söka efter deras släktskap. Det som har varit vanligast är att anta att de arter som liknar varandra mest också är mest släkt. För att få ett mått på hur lika varandra arterna är måste man jämföra så många av deras egenskaper som möjligt. På senare tid har en annan metod tagit över. Den kallas kladistik. Man ser då bara på den del av likheterna mellan olika arter som antas spegla evolutionen. Den här metoden kan ibland visa att arter som ytligt sett är ganska lika i själva verket inte är närmast släkt med varandra. Ett exempel finner vi hos krokodiler och ödlor som har många gemensamma yttre drag. Men kladistiken visar att krokodiler är närmare släkt med fåglar än med ödlor.

När man jämför arter undersöker man oftast de egenskaper som kan ses med blotta ögat eller i mikroskop. På senare år har man dessutom börjat jämföra arters DNA och får på så vis fram mer information som kan visa på nya släktskapsband.

Fossil är förstenad historia


Silvianthemum suecicum, fotograferad i hög förstoring med svepelektronmikroskop.
Foto: Else-Mari Friis
  Fossil är växter och djur som förstenats och på så vis bevarats genom årmiljonerna. De visar oss hur olika organismgrupper har förändrats under den tid som det funnits liv på jorden. Det har gjorts många spännande fynd av fossil, inte minst i Sverige.

Att hitta hela blommor som fossil är mycket ovanligt. Men i leran vid Åsen i Skåne har forskare från Naturhistoriska riksmuséet i Stockholm gjort sensationella fynd. Då leran löstes upp i vatten syntes små svarta korn. I förstoring kunde man se att de egentligen var förkolnade blommor, bara några millimeter långa.

Blommorna från Åsen är ungefär 80 miljoner år gamla och växte i Skåne samtidigt som det fanns dinosaurier där. De tillhör växtsläkten som inte längre existerar. Alla blommans detaljer finns bevarade och det går därför ofta att se vilka nu levande växter fossilen är släkt med. En art av dessa uråldriga växter är uppkallad efter både drottning Silvia och Sverige: Silvianthemum suecicum. Den kallas också ”drottningblomma”.

Linné och hans samtida kände till att det fanns förstenade växter och djur. Eftersom det ännu inte fanns några evolutionsteorier, fick man förklara fenomenet utifrån den kunskap man hade. När Linné reste på Gotland 1741 såg han mängder av fossil utmed stränderna. Han antog att de var koraller från djuphavet som hade kommit upp på land i och med landhöjningen. En vanlig teori på Linnés tid var annars att fossil representerade djur- och växtarter som hade dött under den bibliska syndafloden.

Linné och evolutionen


Carl von Linné 1707–1778
  På Linnés tid hade man en annorlunda syn på naturen än idag. Man antog att alla jordens arter var lika många och såg likadana ut som på den dag då Gud hade skapat dem. Att studera biologi var att studera Skapelsen. Gud hade inte skapat kaos, utan det fanns en ordning i naturen för människan att upptäcka.

Linné såg det som sin uppgift att söka efter naturens ordning. Han hade bland annat funnit ett mönster att inordna växtarterna i – sexualsystemet. Alla arter verkade till en början gå utmärkt att inordna enligt denna metod. Därför ansåg Linné sig ha funnit den stabila gudomliga ordningen i växtriket.

En dag stötte Linné emellertid på ett problem i form av en märklig växt. Den var nästan identisk med gulsporre, Linaria vulgaris, men hade en blomma som var helt annorlunda byggd. Det gjorde att den inte hamnade i samma klass som gulsporre i sexualsystemet. Han kallade växten för Peloria, vilket betyder monster på latin.

Eftersom Peloria inte passade in i sexualsystemet försökte Linné finna en lösning till problemet. Till sist kände han sig tvungen att snudda vid tanken att den underliga växten kanske rentav var ett exempel på att nya arter kunde uppstå i naturen. Då han skrev om detta fick han omedelbart ett brev från en präst som varnade honom för en sådan farlig tanke. Detta hände mer än 100 år innan Darwin presenterade sina teorier om arternas uppkomst.

 
Charles Darwin 1809–1882

Linné skrev aldrig mer om sina tankar, men planterade Peloria vid förstubron till sitt sommarhus i Hammarby. Där kunde han sitta på sommarkvällarna, röka sin pipa och fundera över detta underliga monster i Guds skapelse.

Arten, naturens grundenhet


Brännmanet och öronmanet, två olika arter. Teckning ur Linnés Wästgöta-resa 1747.
  Någonting så självklart som att det finns olika arter är väl inget att grubbla över? Jo, det är precis vad det är. Arten har alltid använts som grundenhet för människans indelning av växter och djur. Det märkliga är att ingen egentligen kan säga exakt vad en art är. Det finns många olika förslag till definitioner, artbegrepp.

Synen på arter och hur de är ordnade i naturen har förändrats genom tiderna. På Linnés tid sökte man efter den gudomliga ordningen. Den var harmonisk, stabil och skulle finnas där i naturen om man bara letade. Den ordning vi söker idag är resultatet av en process genom årmiljonerna, evolutionen. Vi kan aldrig få veta exakt hur evolutionen egentligen gick till, men drar våra slutsatser genom att studera de växter och djur vi ser omkring oss idag.

En ny art måste beskrivas enligt vissa regler. Den måste få ett vetenskapligt namn. Namnet skall bestå av två ord enligt tvånamnsprincipen.

Man skall också beskriva hur arten ser ut och på vilket sätt den skiljer sig från närbesläktade arter. Linné blev grundaren för namngivning av växter och djur. Det är en av hans främsta insatser som vetenskapsman.

Att definiera en art är inte lätt


  Vitsippa och gulsippa är två olika arter. Det ser man ju tydligt på till exempel blomfärgen. Men det är inte alltid som det är så lätt att se skillnad mellan olika arter. Då blir det viktigt att fråga sig vad en art egentligen är. Hur definierar man en art? Vilket artbegrepp ska man använda?

Det traditionella artbegreppet säger att en art består av individer som liknar varandra. Då blir skillnaden mellan olika arter att de ser olika ut. Människorna är lika varandra, men liknar inte schimpanserna som tillhör en annan art.

Det här artbegreppet kan tyckas fungera bra, men när man studerar naturen närmare finner man att det inte alltid är så här tydligt. Det finns till exempel grupper av individer som ytligt sett är mycket lika, men som verkar vara olika arter när man studerar deras kemi.

Ett annat artbegrepp säger att alla individer inom en art ska kunna korsa sig med varandra och kunna få avkomma som i sin tur kan få avkomma. Men en del grupper består av likadana individer som inte kan korsa sig med varandra alls. Ska man då kalla varje individ för en art?

Hur man än försökt att hitta en definition på vad en art är så har ingen ännu i praktiken gått att använda för alla organismer. Det finns alltid några undantag som inte fungerar som alla andra arter. Därför pågår det ständigt en livlig diskussion om artbegreppet bland forskare i systematik.

Hur man beskriver en ny art?


Sköldpaddsskal ur Linnés samlingar i London
Foto: Hans Odöö.
  Hela tiden upptäcks nya arter. De måste beskrivas och ges vetenskapliga namn. Namnen används sedan i många olika sammanhang av människor som arbetar med växter och djur. Därför är det viktigt att veta exakt vilken art i naturen som varje speciellt namn syftar på.

Den nya artens namn och beskrivning måste publiceras i en vetenskaplig tidskrift. För att visa exakt vilken växt eller djur det är fråga om hänvisar man till ett utvalt insamlat exemplar av arten, ett typexemplar. Även om man alltid försöker beskriva en arts utseende med ord så är det viktigt att andra kan se själva växten eller djuret i verkligheten. Typexemplaret ska sparas i en vetenskaplig samling till exempel på ett museum.

Förr i tiden fanns inte någon regel om att välja ut typexemplar. Linné beskrev tusentals arter utan att tala om vilken särskild individ han hade tittat på. För att säkert veta vad han menade får man göra ett detektivarbete och försöka lista ut vad han hade studerat. Oftast finner man svaret i de samlingar av växter och djur som var Linnés egna eller som han arbetat med. De flesta sådana samlingar finns idag i London, men också i Naturhistoriska riksmuséets herbarium och Zoologiska muséet vid Uppsala universitet.

Varje art har två namn

Alla kända levande organismer har vetenskapliga namn. Vitsippa heter Anemone nemorosa och älg heter Alces alces. Namnen kanske kan kännas svårare att lära sig än de svenska, men det är ingenting mot hur det var på Linnés tid. Då kunde de vara mycket långa och bestå av en hel ramsa latinska ord som beskrev växten eller djuret. Vitsippa hette då Anemone seminibus acutis foliolis incisis caule unifloro. Det betyder: anemon med spetsiga frön, inskurna småblad och enblommig stjälk.


Fisken skärkniv avbildad i Linnés Skånska resa 1751.

Linné var inte nöjd med de långa namnen. I sin reseberättelse från Skåne skriver han om en fisk, skärkniven, att ”den fått ett namn som är längre än själva fisken”. Skärknivens vetenskapliga namn bestod av 63 ord!

Linné, som hade förmågan att förenkla och rationalisera, funderade ut en mycket bättre form för namngivning. Första gången han konsekvent genomförde sin nya namnreform var i boken Species Plantarum som kom ut år 1753. Den innehöll alla kända växtarter i världen, indelade i klasser enligt sexualsystemet. Linné införde där något som kallas för tvånamnsprincipen, eller den binära nomenklaturen. Den innebär att varje art får ett släktnamn och ett artnamn (artepitet). Hos till exempel vitsippa är Anemone ett släktnamn som är gemensamt för alla närbesläktade sippor. Vitsippans artnamn är nemorosa. Den närbesläktade gulsippan heter Anemone ranunculoides.

Genom Linnés tvånamnsprincip infördes korta och bra arbetsnamn för växterna. De nya namnen var mycket användbara och blev snabbt populära, inte minst bland studenterna som skulle lära sig dessa utantill. Linné införde senare samma system för djurnamnen, 1758 i den tionde upplagan av Systema Naturae. Tvånamnsprincipen var en genial rationalisering som håller än idag. Systemet med släktnamn och artnamn används över hela världen och är ett av Linnés viktigaste påfund.

Att ge namn åt en ny art


Vattenblink, Hottonia palustris.
Ur C.A.M. Lindman, Nordens flora
  Varje art måste ha ett eget vetenskapligt namn som är annorlunda än alla andra arters. Hur bestämmer man vad en ny art ska heta? Det vanligaste är att försöka ge ett namn som säger något om själva arten. Till exempel hur den ser ut, var den växer eller när den blommar.

Vattenblink, som växer i stillastående vatten, heter Hottonia palustris. Artnamnet palustris betyder ”växer i kärr”.

Dubbeltrast, som livnär sig på bland annat mistelbär, heter Turdus viscivorus. Artnamnet viscivorus betyder ”mistelätare”.

Linné gav många växter namn efter kända botanister. Ibland jämförde han blommorna med personerna:

”Dillenia har bland alla örter den praktfullaste blomman och frukten, alldeles som Dillenius är en praktfull företeelse bland botanister”.

Det händer fortfarande att forskare uppkallar arter efter personer som de vill hedra, till exempel framstående forskare och lärare. Det är också vanligt att den som först hittade arten får ge sitt namn till den. Vilket vetenskapligt namn en art än har så är det alltid lika spännande att översätta det och fundera över varför den fick sitt namn. Känner du till en växt som heter Linnaea borealis och varför den heter så.

Linnaea borealis

Linnea, som är landskapsblomma för Linnés eget landskap Småland, växer på mjuk mossa i mörk granskog. Den har små skära klockor som doftar svagt av vanilj. Den är en av de mest folkkära blommorna i Sverige och är ett populärt motiv på porslin, dukar och tavlor.


Foto: Börge Pettersson
  Men hur fick linnea sitt namn? Var det Linné som upptäckte den? Nej, blomman var känd sedan 1500-talet. Då trodde man att det var en slags blåklocka och kallade den därför Campanula serpyllifolia. Växten var Linnés älsklingsblomma och han ville gärna att den skulle kallas Linnaea. Problemet var bara att botanister aldrig uppkallar växter efter sig själva. Linné behövde hjälp av någon annan som kunde ge växten det eftertraktade namnet.

Lösningen på problemet kom när Linné vistades i Holland för att ta sin doktorsexamen. Där blev han vän med den berömde läkaren och botanisten Gronovius. Han hjälpte Linné ekonomiskt och på många andra sätt. Han gav också släktnamnet Linnaea till den lilla späda blomman. Man kan tänka sig att Linné blev mycket nöjd. Han lade sedan själv till artnamnet borealis som betyder ”nordlig”.

 

Gå vidare till ”Linné och växterna”

BOKMÄRKEN