Linné on line 
Linné och läkemedlen Växter som läkemedel Fingerborgsblomman hjälper vid hjärtfel
Fingerborgsblomman hjälper vid hjärtfel
| Ur fingerborgsblomma,
alltså olika Digitalis-arter, utvinner man
fortfarande hjärtmediciner. Under 1600- och 1700-talen
spelade inte fingerborgsblomma någon viktig roll
inom medicinen. Detta ändrades 1775 när den
engelske läkaren William Withering beskrev att han
hade observerat hur en klok gumma framgångsrikt
behandlade ett antal fall av vattusot med dekokt av fingerborgsblad.
Vattusot är en form av ödembildning som kan
vara orsakad av en otillräcklig hjärtfuntion. Denna observation gjorde att Withering började använda fingerborgsblomma i behandlingen av ett stort antal patienter med vattusot. År 1785 publicerade han sina resultat i en bok "An account of the foxglove, and some of its medical uses: with practical remarks on dropsy", som fick stor uppmärksamhet. Därefter började Digitalis-bladen sitt
segertåg över världen.
Vid mitten av 1800-talet utvann man för första gången en blandning av s k hjärtaktiva glykosider ur fingerborgsblommans blad. Allt eftersom de kemiska metoderna utvecklades kunde man skilja på de olika hjärtglykosiderna och man känner i dag till många olika. Flera av dessa är registrerade läkemedel i Sverige. Väldigt snarlika substanser finns dessutom i liljekonvalj och i skinnet på den vanliga paddan. Liljekonvaljen är mycket giftig och giftet består av olika hjärtaktiva ämnen. Dess blad fanns tidigare på apotek som hjärtmedicin. Även fingerborgsblomman och paddan är giftiga. |
 Fingerborgsblommans blad innehåller mycket starka hjärtmediciner och man ska därför inte äta dem. Foto: Håkan Tunón. |