• Hem
• Sök
• Sitemap
• Frågelådan
• Om LOL

Författaren Anna Myrberg / Svarta masken
- humorist, men också allvarlig poet

Bakom pseudonymen Svarta Masken döljer sig författaren Anna Fredrika Myrberg (1878–1931). Tillsammans med sin mor flyttade hon från Värmland till Stockholm för att söka försörjning sedan fadern hade dött. Hon utbildade sig till kemigraf - det vill säga en som tillverkar material för reproduktion av tidningar eller foton. Anställning fick hon sedan både i en fotoateljé och på Stockholms-tidningen. Genom sitt författarskap kom hon att bli en av stadens mer kända personligheter. Ibland läste hon också upp några av sina texter inför små sällskap som enligt uppgift vred sig av skratt.

Hur Anna Myrberg var som person är inte så lätt att få reda på. Vissa källor beskriver henne som ensam och olycklig medan andra menar att hon var glad, stark och självständig. Dock verkar det som hon var en ganska allvarlig person trots att hon skrev så humoristiska texter. Hon hade puckelrygg och "drog det ena benet efter sig när hon gick". "Titta, där går Svarta Masken!", ropade barnen när de fick syn på henne. Ibland fick hon lov att skriva stående på grund av att ryggen smärtade, och sådant gör ju inte precis livet lättare.

Anna Myrberg

Men skrev gjorde hon; "dårdikter", kåserier och humoresker, men också texter till kupletter och schlagers. Vissa blev riktigt populära som till exempel "Lördagsvalsen". (Den börjar "Kom följ mig nu Augusta, lägg armen om min hals ..." - kolla med någon äldre person, kanske kommer en sång och en nostalgisk blick). Hennes berättelser om buspojken Ville Andeson blev också manus till en film med samma namn, inspelad 1929. Anna Myrbergs specialitet är att skriva på stockholmsslang. Detta var inte alldeles nytt. Emil Norlander skrev till exempel Anderssonskans Kalle 1901. Men att beskriva Sveriges historia på detta sätt var det ingen som hade gjort förut.

Sina allvarliga sidor visar Myrberg i en samling dikter som genomsyras av litenhet och ömtålighet. Här finns till exempel dikten "Dockan", som bland annat innehåller följande rader:

Jag minns, att som barn jag ägde en docka, så späd och fin, med långa, guldgula lockar och klänning av vit musslin. [...] Min mor satt och såg hur jag lekte och nystade långsamt sitt garn. Hon sade: "Jag har ock en docka, den docka är du, mitt barn." [...] O, mor, den dockan du ägde, vart kastad båd' hit och dit, och klänningen är ej mera som förr så bländande vit. Och hennes lemmar har vridits, den rosiga kinden är blekt, ty inga varsamma händer ha se'n med din docka lekt. För henne ditt huvud har grånat, och tårarna falla nog än - säg, mor, kan du laga din docka, att hon blir som ny igen?

Litteratur
Lena Perssons förord i Svarta Maskens Dårdikter: samt humoresker och slagdängor i urval (Stockholm, 1984)