• Hem
• Sök
• Sitemap
• Frågelådan
• Om LOL

Var Linné berömd?

Linné i guldrelief. Ursprung okänt.

Det finns ett talesätt som lyder att "ingen blir profet i sitt hemland". Linné lyckades med detta. Han är utan tvivel den svensk som är mest känd över hela världen. Han är hyllad som en vetenskaplig hjälte, en blomsterkonung och många förknippar honom med det vi tycker bäst om i Sverige: den svenska naturen, sommaren, fåglarna och blommorna. Få kritiska eller negativa omdömen brukar förknippas med Linné. Men har det alltid varit så? Är det någon som vågat sig på att driva med honom?

Den bibliske Adam hade fått i uppdrag av Gud att namnge alla levande varelser och på denna bild ser vi Linné framställd som "den andre Adam". Han sitter i paradiset och fullföljer sin föregångares uppgift. Ur Systema Naturae uppl.11 Halle 1760.

Linnékulten har långsamt växt fram. För att förstå resonemanget är det viktigt att skilja på att vara berömd och att vara populär. Faktum är att Linné knappast var någon populär person under sin livstid. Det är klart att bland hans lärjungar och närmaste vänner var han redan då geniförklarad men hans popularitet var inte oomstridd ens under frihetstiden. Visst drog han till sig lärjungar och entusiasmerade många men andra blev stötta och tyckte han var utmanande.

Linnéstaty i Humlegården i Stockholm. Ur Tullberg 1907.

Han hade dominerat Uppsala universitet under ett par årtionden. Han hade fört naturvetenskaperna till en centralposition vid universitetet och hans kurser var de mest populära. Han förde studenterna bort från de trista och dammiga böckerna ut i Guds fria natur. Detta väckte avund och förbittring hos en del andra lärare, främst kanske de som undervisade i teologi och klassiska språk. Han blev med åren alltmer isolerad och även om de flesta uppskattade hans forskning kan man inte säga att han var populär. Redan under Linnés eget liv kunde det mot slutet märkas en nedgång för det naturvetenskapliga studiet. Vad som ansågs viktigt att syssla med, eller vad som var inne som vi skulle säga idag, bestämdes till stor del av vad kungen hade för intressen.

I och med Gustav III orienterade sig hovet mot andra intressen än vetenskap. Nu blev det teater, konst, litteratur och musik som fick högst status. Man började till och med gyckla med naturvetenskapen och framställde den som både tråkig och lite löjlig. En del menade till och med att det var ett tecken på svagare förstånd om man sysslade med naturvetenskap. Ett tecken på Linnés ställning i Sverige är det faktum att ingen ingrep när alla hans efterlämnade manuskript, herbarier och övriga samlingar såldes till utlandet. Sommaren 1784 sändes allt i 26 stora trälådor till London. Köparen var den engelske läkaren och linneanen James Edward Smith. Med Linnés samlingar som kärna grundade han 1788 The Linnean Society och han blev även sällskapets förste ordförande.

Linnéstaty i Uppsala Universitetsbibliotek. Foto R. Insulander.

Under de första åren samlades man hemma hos honom där även samlingarna förvarades. Det verkar ha varit lite si och så med tillgängligheten till samlingarna och inte blev det bättre när Smith flyttade till Wales. Full kontroll över samlingarna fick The Linnean Society först vid Smiths död 1828 då de köptes av hans änka. En hel del av den ursprungliga samlingen saknades dock. Mineralsamlingen hade tidigare auktionerats bort och mycket av det zoologiska materialet hade förstörts eller försvunnit på annat sätt.

Linnébyst avtäcks i Paris. UUB.

Linné hade redan under sin livstid blivit mycket populär i England. I och med att hans samlingarna nu kom till England förstärktes detta. London kom att överta Uppsalas roll som centrum för linnékulten och det var också i England som han först blev hyllad som en hjälte och idol. För att sammanfatta så var Linné inte alls särskilt populär i sitt hemland vid den här tiden. De närmaste vännerna och lärjungarna försökte hålla minnet vid liv men det gick trögt. När 100-årsminnet av hans födelse skulle firas 1807 inskränkte sig hyllningarna till ett par mindre festligheter i Växjö och Uppsala.

Det var på den här tiden fortfarande många som hade personliga minnen av Linné som en äldre, knarrig och ganska egenkär person. Någon folklig hjälte var han definitivt inte i samtidens ögon.

Det gjordes också några försök att starta linneanska föreningar i Sverige; i Uppsala 1800, Visby 1806 och i Stockholm 1832, men dessa försök rann snabbt ut i sanden. Det var först i och med 1800-talets romantiker som den bild av Linné som än idag är den mest spridda började växa fram. Läkaren Israel Wasser, botanisten Elias Fries och historikern Geijer var några av dem som tog vara på arvet efter Linné. Flera biografier över honom publicerades och hans egna självbiografiska anteckningar trycktes vilket också bidrog till att öka intresset.

Linnéstatyn i botaniska trädgården i Uppsala. Foto R. Insulander

Den bild av Linné som växer fram är helt enkelt en variant på den urgamla hjältemyten. Linné föds under fattiga förhållanden i ett prästhem i en avlägsen liten och okänd plats någonstans på den småländska landsorten. Han möts först av okunnighet och oförstående av sina lärare som inte förstår vilket blivande storhet de har att göra med. Under sin läroperiod möts han av avundsjuka, mäktiga rivaler och andra svårigheter. Slutligen triumferar han och vinner allas beundran. Samtidigt som han framställs som en hjälte blir han alltmer folkkär. En folklig Linné träder fram som kan uppskattas av en stor allmänhet.

Att samla växter och djur fick alla lära sig i skolan och för många blev det en kär hobby. Under 1700-talet var samlandet främst knutet till adelsmän, präster och läkare. På 1800-talet spred sig intresset till jägare, lärare, skogvaktare och till en snabbt växande grupp av naturintreserade ungdomar. Tidigare hade alla bestämningsböcker varit skrivna på latin. Nu skrev man på svenska och särskilda böcker för nybörjare och amatörer trycktes.

Vid 200-årsjubileet av Linnés födelse 1907 var situationen en helt annan än hundra år tidigare. Linné hade blivit den fromme blomsterfursten, barnkär och blid, en symbol för ungdom och vår. Det hölls festligheter, göts byster och hurrades som aldrig förr. Att Sverige under Linnés ledning under ett par decennier varit världsledande inom den botaniska forskningen var också något man tog fasta på. Minnet av denna storhetstid och drömmar om fosterländsk storhet passade bra in då Sverige några år tidigare förlorat Norge.

Litteratur:
Franzen, Olle, "Hur Linnébilden formades", Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1963
Hagberg, Knut, "Den linneanska traditionen" Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1941
Johannisson, Karin , "Naturvetenskap på reträtt", Lychnos 1981
Lindroth, Sten, "Linnékulten" i Fru Lusta och Fru Dygd (Stockholm, 1957)
Odelberg, Wilhelm, "Linnaeus redivivus", Taxon 25(1) feb. 1976