Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Idéerna och historien arrow Linnés språk

Linnés språk

Det är något speciellt med Linnés sätt att skriva. Hör här till exempel (han beskriver här det han ser av årstidernas växlingar i naturen):


Foto: Ragnar Insulander
 
13 december Smöret lossnar från byttan.
1 januari Råknor slås på isen.
2 januari Om nätterna smäller det i knutarna.
4 januari Hästgödselen hoppar.
8 januari Trettondedags tö.
26 januari Pålsmässo slask.

De här raderna finns med i Linnés Blomsteralmanacka, som innehåller iakttagelser för hela året. Linné tänkte sig att den skulle hjälpa bönderna att bestämma rätt tidpunkt för när de skulle så och skörda. Sådana här noteringar om vad man ser i naturen skulle ju kunna uttryckas på ett mycket tråkigare sätt, men Linné gör nästan poesi av det. Om man tar bort datumen i raderna ovan skulle man kunna läsa dem som en dikt. Vill man kalla stilen för någonting kan man säga att det är "poesi i sak".

I Linnés samtid fäste man sig inte så mycket vid Linnés sätt att skriva. Man var mest intresserad av innehållet i det han skrev. En av de första som uppmärksammade hans språk var författaren August Strindberg, som på 1880-talet berömde Linné för att han skrev på ett sätt som folk förstod. "Att bli förstådd var hans ära" menade Strindberg. I början av 1900-talet började Linné bli riktigt uppskattad för sitt språk. Han skrev inte bara enkelt, han skrev bra också, hävdade litteraturvetaren Oscar Levertin. Och sedan dess har Linnés stil analyserats och rönt uppskattning.

Linné skrev en del verk på latin och en del på svenska. Latin var ju sedan gammalt det språk som vetenskapsmännen använde, men just när Linné inledde sin författarbana började det bli vanligare att man skrev även vetenskapliga verk på svenska. Detta stöddes av Vetenskapsakademien, som ville främja vetenskap som kunde vara nyttig för riket. Och om de nyttiga skrifterna var på svenska kunde de ju läsas av flera.

Det många fäster sig vid är hur Linné kan skriva så enkelt och samtidigt så målande att man som läsare riktigt känner hur det var att sitta där på myren eller var han nu var någonstans. Så här kan det låta när han skriver resedagbok:

Natten kom på med sitt tjocka mörker. Den höga barrskogen syntes som en mur, dubbelt högre av mörkret, kornblixtar lyste som gasteld hastigt och ofta, utan dån, hästarna gnistrade och slogo eld med skorna emot stenarna, ugglorna skreko som gastar och nattskrävlan skärrade som en spånrock.  
Foto: Magdalena Hydman

Linné tyckte själv att man inte skulle krångla till sitt språk med onödiga krusiduller. Så här sa han själv:

"En tydelig styl, korta ord med ren mening, och undvikande af tautologie är det som gör ens skrifter tydeliga".

Vi ska ta upp två av de termer som litteraturforskarna ofta använder när de läser Linné: "parallellismer" och "impressionism".

Ibland anser Linné att han för att budskapet ska gå fram, måste upprepa samma sak flera gånger på olika sätt. Då kan det låta så här:


Elefanten i Alfred Edmund Brehm,
Djurens lif (1874)
  Vi havom ej fått den styrka som elefanten, men vettet lärt tämja den starkaste.

Vi havom ej fått så snällt lopp som haren, men snillet lärt fånga den snällaste.

Vi havom ej fått framfötter att gräva genom jorden som mullvaden, men eftertanken lärt genomgräva hårda hälleberget. [...]

Och efter flera ytterligare jämförelser mellan människan och olika djur sammanfattar han med att säga att förnuftet är det ädlaste som Gud och naturen har givit människan, och att vi därför skall använda oss av det. Det är en sådan här upprepning som kallas för parallellism. Om vi jämför med termen tautologi, som vi stötte på tidigare, kan man säga att medan en tautologi är en onödig, för att inte säga störande upprepning, som till exempel: "en naken karl utan kläder", är en parallellism ett medvetet stilgrepp som, förutsatt att det görs på ett elegant sätt, inte blir det minsta tjatigt. Avgör själv om du tycker att Linné lyckas i raderna ovan.

När parallellismer kommer på tal i Linnés texter brukar man också påpeka hur lik den här stilen är den som finns i bibeln. Man tror att Linné fick höra mycket bibelläsning som pojke eftersom hans far var präst, och att han sedan som vuxen använde ett bibliskt språk.

Det råder ingen tvekan om att Linné verkligen tyckte om naturen. Och det är Carls egen hänförda röst som vi hör i hans texter. Låt oss jämföra med en riktig tråkig beskrivning av en fågel. År 1772 skrev en annan svensk naturforskare, anatomen Anders Retzius såhär: "Näbbet: Övre käken välvd. Näsborr: Ägglike. Tungan: Tvåkluven. Fötterne: Springande, fyrfingrade. Lever av frön."

Linné gjorde förstås också korthuggna beskrivningar när det behövdes. Skillnaden är att han även hade förmågan att skriva på ett annat sätt. När han beskriver naturen utgår han ofta från det som han själv har observerat när han har rest runt. Ibland låter det nästan som om han är personlig vän med djuren. Såhär skriver han om labben som han såg under en av sina resor:

Elof kallades här den svartaktiga fiskmåsen, som icke själv kan slå ned i sjön att fånga fisk, utan endast är skapad till rövare bland fiskmåsarna. Man såg med nöje huru denna kosacken förföljde de andra fiskmåsarna så snart de fått någon fisk, [...] fiskmåsen måste spy ut den fisk han fiskat och redan inpackat. [...] Som fiskmåsarna ofta fiska mer än de böra, så hava de också väl råd att giva skatt åt Svartlasse.  
Fem labbar jagar en mås.
Teckning: Gunnar Brusewitz

När man kallar detta linneanska sätt att skriva impressionistiskt, syftar man på att Linné bygger sin beskrivning på egna synintryck. Impression betyder just intryck. Är det frågan om djurbeskrivning talar man om zoologisk impressionism.

Linnés sätt att skriva har kommit att användas av andra naturskildrare, både i Sverige och utomlands, i hans samtid och ända fram till vår tid. Det är inte det enda sättet - det finns förstås de som har beskrivit och ännu beskriver växter och djur på andra sätt, men Linnés inställning till den hänförande naturen har nog bidragit till det naturintresse som odlas i Sverige idag i undervisning, i föreningar och genom allemansrätten.

Litteraturtips till dig som vill läsa mera

  1. Om blomsteralmanackor - Linnés och andras: Gunnar Brusewitz, "Blomster-almanackan och den nöjsamma nyttigheten" i Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1975-77.
  2. Om Linné som författare: Henrik Schück och Karl Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, del 3: Frihetstiden (Stockholm, 1927).
  3. Om parallellismer och andra bibliska stildrag i Linnés texter: Jöran Sahlgren, "Linné som predikant" och Sixten Belfrag, "Parallellism och parallelliserande enumeration: En genetisk studie" - båda uppsatserna finns i Svenska Linnésällskapets årsskrift och samlade i antologin Linnés språk och stil, sammanställd av Sigurd Fries. (Stockholm, 1971).
  4. Om Linnés impressionism: Knut Hagberg, Carl Linnæus (Stockholm, 1939) - kapitlet "Fåglarnas lätta rytteri".
  5. Av Linné: Blomsteralmanackan (1757) - finns i nytryck

Carl Linnæus skrifter i urval av Knut Hagberg (1955) innehåller prov på Linnés alla ämnesområden: reseskildringar, djurbeskrivningar, brev, medicinska rön, anteckningar om livet, ...