Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Fysikens kosmos arrow Fysikens kosmos, Personer

Fysikens kosmos, Personer

Ampère, A.M. (1775–1836) fransk fysiker och matematiker. Ställde upp en lag för kraftverkan mellan strömledare. Enheten för elektrisk strömstyrka bär hans namn.
Anderson, C.D. (1905–1991) amerikansk fysiker. Påvisade antimateria (positroner) genom studier av kosmisk strålning och gammastrålning. För upptäckten belönades han med nobelpris 1936.
Avogadro, A. (1776–1856) italiensk fysiker. Härledde 1811 satsen att lika stor volym av olika gaser innehåller lika många molekyler om tryck och temperatur är lika.
Becquerel, H.A. (1852–1908) fransk fysiker. 1896 påvisade han strålning från uranhaltiga ämnen. Fick tillsammans med makarna Curie 1903 års nobelpris för upptäckten av den naturliga radioaktiviteten.
Bohr, N. (1885–1962) dansk fysiker. Formulerade den första kvantteorin för väteatomen. Visade att spektrallinjer orsakas av de atomära elektronernas diskreta energitillstånd. 1922 års nobelpris.
Boll, F. (1849–1879) tysk fysiolog. Upptäckte det fotokänsliga pigmentet i näthinnan hos grodor.
Born, M. (1882–1970) tysk fysiker. Bidrog till den tidiga utvecklingen av kvantmekaniken, för vilket han tilldelades 1954 års nobelpris.
Bragg W.H. (1862–1942) engelsk fysiker. Erhöll tillsammans med sin son W. L. Bragg 1915 års nobelpris i fysik, för studier av röntgenstrålars spridning från kristaller.
Bragg W.L. (1890–1971) engelsk fysiker. Erhöll för studier av röntgenstrålars spridning från kristaller, tillsammans med sin far W. H. Bragg, 1915 års nobelpris i fysik.
Brahe, T. (1546–1601) dansk astronom. Samlade material om planeterna som Kepler använde för fastställandet av planeternas rörelse. Uppförde observatorierna Uranienborg och Stjärneborg på ön Ven.
de Broglie, L.V. (1892–1987) fransk fysiker. Föreslog att elektronen i likhet med fotonen har både våg- och partikelnatur. 1929 års nobelpris.
Brown, R. (1773–1858) skotsk botanist. Upptäckte och namngav cellkärnan. Klarlade fröämnets uppbyggnad. Upptäckte den s.k. Brownska rörelsen hos kolloidpartiklar i vätska.
Cavendish, H. (1731–1810) engelsk fysiker och kemist. Visade att vatten är en förening av två gaser. Mätte gravitationskonstanten och bestämde därmed jordens täthet.
Celsius, A. (1701–1744) svensk astronom och fysiker verksam i Uppsala. Mest känd är han för den temperaturskala han införde, vilken vi något modifierad använder än idag.
Chadwick, J. (1891–1974) engelsk fysiker. Upptäckte neutronen 1932 för han vilket 3 år senare belönades med nobelpriset.
Chandrasekhar, S. (1910–1995) amerikansk-indisk astrofysiker. Teorier för de fysikaliska processerna i stjärnorna och för svarta hål. Nobelpris tilsammans med Fowler 1983.
Cockcroft, J.D. (1897–1967) engelsk kärnfysiker. Delade 1951 års nobelpris med Walton, vilka 1932 för första gången åstadkom klyvning av litium- och borkärnor med protoner från en av dem konstruerad accelerator.
Compton, A. (1892–1962) amerikansk fysiker. Visade 1923 att fotoner kunde spridas från och slå ut bundna elektroner (Comptoneffekten), vilket bekräftade ljusets partikelnatur. Nobelpris tillsammans med Wilson 1927.
Coulomb, C.A. (1726–1806) fransk ingenjör och fysiker. Genomförde grundläggande undersökningar av friktion och torsion. Bestämde krafterna mellan elektriska laddningar och mellan magnetpoler. Coulombs lag sammanfattar den elektriska kraftens verkningar.
Crick, F.H.C. (1916–2004) engelsk biokemist. Nobelpris i medicin och fysiologi 1962 tillsammans med Watson och Wilkins. Utvecklade i samarbete med Watson en modell för arvsmassan, dubbelhelixen DNA, vilket anses vara århundradets viktigaste upptäckt inom biologin.
Curie-Sklodowska, M. (1867–1934) polsk-fransk fysiker och kemist. Delade 1903 års nobelpris i fysik med maken Pierre och Becquerel för upptäckten av den naturliga radioaktiviteten. Hennes fortsatta studier av radioaktiva grundämnen ledde till att hon fick 1911 års nobelpris i kemi.
Curie-Joliot, I. (1897–1956) fransk fysiker och kemist. Dotter till Marie och Pierre Curie. Hon fick Nobelpriset i kemi 1935 tillsammans med sin man Frédéric Joliot för upptäckten av konstgjord radioaktivitet.
Curie, P. (1859–1905) fransk fysiker. Fick 1903 års nobelpris tillsammans med makan Marie och Becquerel för upptäckten av den naturliga radioaktiviteten. Genomförde även viktiga studier av materiens magnetiska egenskaper.
Darwin, C. (1809–1882) engelsk naturforskare. Framlade teorin om det naturliga urvalet (utvecklingsteorin). 1859 utgav han "Om arternas uppkomst".
Davisson, C.J. (1881–1958) amerikansk fysiker. Gav 1927 tillsammans med Germer experimentella bevis för riktigheten av de Broglies hypotes om elektronens vågnatur. Nobelpris 1937.
Dirac, P.A.M. (1902–1984) engelsk fysiker. Utarbetade en teori beskrivande elektronen och som kräver en annan partikeltyp av motsatt laddning. Några år senare, 1932, bekräftades detta av amerikanen Anderson genom upptäckten av antielektronen, positronen. Begreppet antimateria härstammar altså från denna tid. Delat nobelpris med Schrödinger 1933.
Einstein, A. (1879–1955) tysk-amerikansk fysiker. Framlade den speciella relativitetsteorin 1905 och den allmänna relativitetsteorin 1915. Belönad med 1921 års nobelpris för förklaring av den fotoelektriska effekten, publicerad 1905.
Faraday, M. (1791–1867) engelsk kemist och fysiker. Upptäckte att elektricitet induceras i ledare kring ett varierande magnetfält. Uppställde lagar för elektrolys och upptäckte bensen.
Fermi, E. (1901–1954) italiensk-amerikansk fysiker. Den förste som åstadkom kärnomvandlingar av tunga element genom neutronbestrålning. Uppställde den första teorin för svag växelverkan. Svarade för konstruktionen av den första kärnreaktorn. Nobelpris 1938.
Feynman, R.P. (1918–1988) amerikansk fysiker. Väsentliga bidrag inom kvantelektrodynamiken som beskriver kraftverkan mellan elektriska laddningar förmedlade av fotoner. Nobelpris i fysik 1965 tillsammans med S. Tomonaga och J.S. Schwinger.
Fowler, W.A. (1911–1995) amerikansk fysiker. Utfört mätningar som visar hur energiproduktion och elementbildningen i stjärnor kan ske genom olika slags kärnreaktioner. Delade 1983 års nobelpris med Chandrasekhar.
Galilei Galileo (1564–1642) italiensk naturvetare och filosof. En av pionjärerna inom den klassiska fysiken. Upptäckte solfläckarna, Venus olika faser och fyra av Jupiters månar. Studerade tyngdkraften och pendelrörelsen.
Gell-Mann, M. (1929–) amerikansk fysiker. Indelade 1962 baryoner och mesoner i grupper. Lanserade 1964 kvarkbegreppet. Nobelpris 1969.
Germer, L.H. (1896–1971) amerikansk fysiker. Påvisade tillsammans med Davisson elektronens vågnatur.
Glashow, S.L. (1932–) amerikansk fysiker. Nobelpris 1979, delat med Salam och Weinberg, för arbeten om föreningen av den svaga och elektromagnetiska kraften.
Goeppert-Mayer, M. (1906–1972) polsk-tysk-amerikansk fysiker. Maria Goeppert-Mayer blev den andra kvinnan som fick Nobelpriset i fysik. Hon fick priset tillsammans med Hans Jensen för utarbetandet av skalmodellen för atomkärnan.
van de Graaff, R.J. (1901–1967) amerikansk fysiker. Utvecklade en ny typ av likspännings-accelerator, färdig 1933, som kunde hålla betydligt högre spänningsfall än tidigare typer.
Heisenberg, W.K. (1901–1976) tysk fysiker. Utvecklade kvantmekaniken tillsammans med M. Born. Formulerade 1927 den revolutionerande principen om obestämbarhet av läge och rörelsemängd. Nobelpris 1932.
Hooke, R. (1635–1703) engelsk fysiker och astronom. Upptäckte lagen för sambandet mellen töjning och spänning för elastiska material, Hookes lag.
Huygens, C. (1629–1695) holländsk fysiker, matematiker och astronom. Antog att ljus var en vågrörelse och förklarade därigenom fenomen som brytning och reflexion. Upptäckte Saturnus ringar.
Ising, G. (1883–1983) svensk fysiker verksam i Stockholm. Föreslog 1924, oberoende av och före Widerö, hur partiklar skulle kunna accelereras i mer än ett steg.
Kepler, J. (1571–1630) tysk fysiker, astronom och matematiker. Byggande på Tycho Brahes obsevationer, uppställde han han lagarna för planeternas banrörelse.
Langevin, P. (1872–1946) fransk fysiker. Arbeten inom bl.a. ultraakustik, paramagnetism, diamagnetism och gasers molekylstruktur.
von Laue, M.T.F. (1879–1960) tysk fysiker. Föreslog att röntgenstrålar efter passage genom regelbundet ordnade atomer i en kristall återfinns i ett spridningsmönster som förklaras ur deras vågnatur. Förslaget verifierades experimentellt av hans assistenter. Nobelpris 1914.
Lawrence, E.O. (1901–1958) amerikansk fysiker. Konstruktör av den första cyklotronen i Berkeley, Kalifornien. Nobelpris 1939.
Maxwell, J.C. (1831–1879) skotsk matematiker och fysiker. Formulerade för elektricitet och magnetism en gemensam teori, giltig även för ljus. Utförde betydelsefulla arbeten om gasers inre rörelse.
Meitner, L. (1878–1968) tysk fysiker. Lise Meitner har kallats Tysklands Marie Curie. Hon upptäckte tillsammans med kemisten Otto Hahn och fysikern Otto Frisch klyvningen av urankärnan år 1939.
Mendelejev, D.I. (1834–1907) rysk kemist. Uppställde 1869 ett system för de då kända 63 grundämnena. Förutsade flera då okända ämnens existens från luckor i detta system.
Néeman, Y. (1925–) israelisk fysiker. Indelade hadroner i grupper samtidigt med och oberoende av Gell-Mann.
Newton, I. (1642–1726) engelsk matematiker, fysiker och astronom. I Principa 1687 presenterade han mekanikens lagar och gravitationslagen. I Optics 1704, som starkt influerade experimentell vetenskap under 1700-talet, visade han att ljus består av olika färger.
Nirenberg, M.W. (1927–) amerikansk biokemist. Erhöll 1968 års nobelpris i medicin för förklaringen av genetiska koden och dess funktion i proteinsyntesen.
Pasteur, L. (1822–1895) fransk kemist och biolog. Insatser inom jäsningskemin och bakteriologin. Fann 1857 mjölksyrabakterien. Visade att sjukdomsalstrande bakterier kan verka immuniserande. Framställde vaccin mot bl.a. mjältbrand och rabies.
Planck, M. (1858–1947) tysk fysiker. Lade grunden till kvantteorin och införde den fundamentala konstanten h=6.62*10-34 joulesekunder. Nobelpris 1918.
Platon (ung. 427-347 f.kr.) grekisk filosof, lärare, författare, konstnär och tänkare. Grundade 387 f.kr. Akademien, det första universitetet, en skola för forskning i filosofi, matematik, etik och statslära. De materiella tingen och föreställningarna i vår sinnevärld är endast skuggbilder eller ofullständiga avbilder av de eviga och osynliga realiteterna, idéerna. Dessa är för Platon innehållet i vetandet och självständiga verkligheter, som är oföränderligt sanna.
Powell, C.F. (1903–1969) engelsk fysiker. Upptäckte 1947 tillsammans med Occhialini och Lattes den laddade pimesonen i studier av den kosmiska partikel-strålningen. Nobelpris 1950.
Rutherford, E. (1871–1937) engelsk fysiker. Visade att radioaktiva ämnen utsänder åtmistone två strålningsslag som kallades alfa och beta, identifierade genom deras inträngningsförmåga i material. Visade att atomens massa är koncentrerad till en liten kärna. 1908 års nobelpris i kemi.
Röntgen, W.K. (1845–1923) tysk fysiker. Upptäckte 1895 den osynliga strålning som sedan fick namnet röntgenstrålning och erhöll 1901 det första nobelpriset i fysik.
Rudbeck, Olof d.ä. (1630(döpt)–1702) svensk naturforskare, historiker m.m. verksam i Uppsala. Hans anatomiska studier ledde 1652 till upptäckten av lymfkärlsystemet. Grundade på 1650-talet Uppsala universitets första botaniska trädgård, senare döpt till Linnéträdgården.
Rudbeck, Olof d.y. (1660–1740) svensk natur- och språkforskare m.m. verksam i Uppsala. Studerade växternas förökningsmekanismer samt växternas systematiska indelning. Blev med åren mer filosofiskt inriktad och arbetade med bl.a. naturföreteelser i bibeln.
Salam, A. (1926–1996) pakistansk-engelsk fysiker. Delade 1979 års nobelpris med Weinberg och Glashow för arbeten om föreningen av den elektromagnetiska och den svaga kraften.
Schrödinger, E. (1887–1961) österrikisk fysiker. En av kvantmekanikens grundare. Uppställde Schrödingerekvationen med vars hjälp bl.a. elektronerna i atomerna och molekylerna kan beskrivas. Nobelpris 1933.
Schwinger, J.S. (1918–1994) amerikansk fysiker. Belönades med 1965 års nobelpris för väsentliga bidrag inom kvantelektrodynamiken tillsammans med R.P. Feynman och S. Tomonaga.
Siegbahn, K. (1918–2007) svensk fysiker verksam i Uppsala. Har utvecklat elektron-spektroskopin till mycket hög precision så att skift för atomerna och molekylernas energinivåer, orsakade av den kemiska omgivningen, kan bestämmas. Nobelpris 1981.
Siegbahn, M. (1886–1978) svensk fysiker verksam i Stockholm och Uppsala. Banbrytande arbeten inom röntgenspektroskopi. Nobelpris 1924.
Svedberg, T. (1886–1971) svensk fysikalisk kemist verksam i Uppsala. Banbrytande arbeten inom kolloidkemin. Molekylviktsbestämningar med hjälp av en av honom utvecklad ultracentrifug. Nobelpris i kemi 1926.
Thomson, J.J. (1856–1940) engelsk fysiker som 1897 upptäckte elektronen. Utförde viktiga undersökningar inom elektricitetslära och grundläggande atomfysik. Nobelpris 1906.
Thomson, G.P. (1892–1975) engelsk fysiker och son till J.J. Thomson. Påvisade elektronens vågegenskaper samtidigt som Davisson och Germer men oberoende av dem. Nobelpris 1937.
Tiselius, A. (1902–1971) svensk kemist verksam i Uppsala. 1948 fick han nobelpriset i kemi för arbeten rörande elektrofores och adsorptionsanalys. Han studerade speciellt serumproteinernas sammansatta natur.
Tomonaga, S. (1906–1979) japansk fysiker. Delade 1965 års nobelpris med R.P. Feynman och J.S. Schwinger för väsentliga bidrag inom kvantelektrodynamiken.
van der Waals, J.D. (1837–1923) holländsk fysiker. Formulerade en lag för sambandet mellan volym, tryck och temperatur för en vätska eller gas. Undersökte den elektriska kraften mellan neutrala molekyler. Nobelpris 1910.
Walton, E.T.S. (1903–1995) irländsk fysiker. Delade 1951 års nobelpris med Cockcroft för arbeten om atomkärnornas klyvbarhet.
Watson, J.D. (1928–) amerikansk biokemist. Upptäckte tillsammans med Crick och Wilkins nukleinsyrornas molekylära uppbyggnad och deras betydelse för informationsöverföring i levande materia. Nobelpris i medicin och fysiologi 1962.
Weinberg, S. (1933–) amerikansk fysiker. Delade 1979 års nobelpris med Glashow och Salam för arbeten om föreningen av den elektromagnetiska och den svaga kraften.
Widerö, R. (1902–1996) norsk fysiker och elektroingenjör. Har lämnat viktiga bidrag till acceleratortekniken. Den förste att accelerera partiklar i flera på varandra följande steg. Han accelererade på så sätt kaliumjoner till 50 000 elektronvolts energi. Metoden beskrevs 1929.
Wilkins, M.H.F. (1916–2004) fysiker och molekylärbiolog från Nya Zeeland. Deltog ursprungligen i utvecklingen av den första atombomben. Övergick till att lösa biologiska problem med hjälp av röntgenteknik. Isolerade DNA-strängar och studerade dem med röntgendiffraktion i viskösa lösningar. Delade 1962 års nobelpris i medicin och fysiologi med Crick och Watson.
Wilson, C.T.R. (1869–1959) skotsk fysiker. Studerade bl.a. vattenångans kondensering i atmosfären. Dessa studier ledde senare till utvecklandet av dimkammaren baserad på laddade partiklars förmåga att jonisera vattenånga. Delade 1927 års nobelpris med Compton.
Virchow, R. (1821–1902) tysk patolog, lärare och politiker. En av den moderna cellärans grundläggare.
Ångström, A.J. (1814–1874) svensk fysiker verksam i Uppsala. Studerade solspektra och påvisade därigenom existensen av väte i solen. Införde absoluta tal för våglängderna med enheten en tiomiljarddel av en meter.
Örsted, H.C. (1777–1851) dansk fysiker. Upptäckte på 1820-talet att elektrisk ström ger upphov till magnetiska effekter.