Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

BOKMÄRKEN

Linné on line arrow Linné och ekologin

 

Linné och ekologin

Inledning

Det är som om den verklige Linné gäckar oss, han glider oss ständigt ur händerna. Han försvinner runt hörnet precis när vi tror att vi ska få möta honom öga mot öga. Han finns där som en inspirationskälla, han lockar oss att med nya ögon se på naturen och att förundras över den. Han står där som ett utropstecken som trotsar våra lärda ansträngningar vid skrivbordet. Han är en gåta att återvända till.

Kanske dessa texter kan visa på några nya sidor av den linneanska mosaiken. Om vi följer honom runt oväntade hörn, längs stigar vi själva glömt, kommer han att leda oss till naturen. Han är ett vägmärke som pekar rakt ut i markerna och hagarna och vidare in i skogen. Långt därinne kan vi finna inte bara naturen utan också Naturen.

Detta ekologispår kommer inledningsvis att ta upp två teman:

Linné och de ekologiska idéerna visar hur Linnés fysikoteologiska tankar om en ”Naturens ekonomi” utgjorde ett förstadium till 1800-talets ekologi. Linnés religiöst förankrade begrepp översattes av senare naturforskare i sekulära termer. Linnés proto-ekologi kom bl.a. att påverka Darwin när denne formulerade sin evolutionsteori. Perspektivet är främst begreppshistoriskt.


Ekologins etablering i Sverige beskriver ekologins framväxt och etablering i Sverige. Med naturalhistorikernas deskriptiva fältstudier och den linneanska traditionen som bakgrund tecknas denna utveckling i Sverige utifrån ett vetenskapssociologiskt perspektiv.

 

Författare: Ragnar Insulander

Linné och de ekologiska idéerna

Inledning

Det fysikoteologiska tänkandet undersöker och beskriver förhållandet mellan Gud och naturen och var en viktig inspirarationskälla för naturforskarna på 1700-talet. Denna artikel tecknar en bild av Linnés insats inom fysikoteologin och hur detta synsätt kom till uttryck i hans naturalhistoriska forskning. Bl.a. visar jag hur hans tankar om en ”Naturens ekonomi” utgör ett förstadium till 1800-talets ekologi och hur hans religiöst förankrade begrepp så småningom översattes i sekulära termer. Man kan säga att fysikoteologin är en av rötterna till den moderna ekologin och den utgjorde i vissa aspekter ett förstadie till den egentliga ekologin. Det är dessa tidiga undersökningar och begrepp som i denna text kallas för protoekologi.

Linné, fysikoteologin och protoekologin

”The importance of Linnaeus in the evolution of ecology is very great …”

Linné hade en helhetssyn där naturen och Gud, det materiella och andliga var sammanvävt. Gud verkade i naturen och formade de enskilda organismerna samt reglerade deras inbördes relationer. Denna gudomliga ordning och ändamålsenlighet, som Linné också kallar ”naturens ekonomi”, låg bakom hur växterna, djuren och hela naturen såg ut och fungerade.

Detta synsätt var inget nytt för 1700-talet, tvärtom var det en mycket traditionell uppfattning om förhållandet mellan Gud och naturen. Både inom den kristna, neoplatonska, alkemiska/hermetiska och stoiska traditionen kan man finna detta synsätt, och Linné har i sitt naturfilosofiska tänkande utnyttjat alla dessa traditioner. Detta har förstås också färgat hans protoekologi.

Fysikoteologin, som utgör det mest uppenbara skiktet i Linnés naturfilosofi, har sina rötter i antiken och hos kyrkofäderna. I mer specifik mening uppstår fysikoteologin under sent 1600-tal för att blomma ut under 1700-talet, både som litterär genre och som forskningsprogram.

Fysikoteologin som helhet befruktade naturalhistorien på flera sätt:
– dess fascination för de sinnrika små detaljerna inspirerade till detaljstudier.
– den betonade efterforskandet av de stora sammanhangen i naturen.
– genom att inspirera till iakttagelser och experiment gynnade den ett kunskapsinhämtande om naturen byggt på deduktion.
– föreställningen om en enhet i naturens mångfald förebådar Alexander von Humboldts för ekologin så banbrytande tankegångar.
– genom föreställningen om en harmoni och jämvikt i naturen beredde den vägen för det ekologiska tänkandet.

Teckningar av djur och insekter av Linné ur hans Iter Lapponicum.

Linnés Oeconomia naturae och Politia naturae fick snabbt stor uppmärksamhet, de blev något av klassiker på området, och Linné räknas som en av sin tids främsta uttolkare av skapelsens sköna plan. Genom hans verk fördes också denna tanketradition vidare in på 1800-talet.

I de ovan nämnda avhandlingarna och i skrifter som Curiositas Naturalis och Oratio de telluris habitabilis incremento utvecklade han flera idéer på detta område som pekar fram mot ett ekologiskt synsätt. Många av Linnés iakttagelser av detta slag finns också utspridda i hans reseskildringar och infogade i artbeskrivningar. Även i Pan suecicus och Tal om märkvärdigheterna uti Insecterna berörs protoekologiska teman.

Föreställningen om en ”naturens ekonomi” innebär bl.a. att naturen uppfattas som ”self-renewing” och ”self-cleansing”, att naturen ständigt förnyar sig och tar hand om avfall, döda organismer och överskott. I naturen finns cykliska processer och relationer som håller jorden levande och frisk. I Wästgöta-resa från 1747 finner vi en lång och målande skildring av kretsloppet i naturen. ”Här av sker, att då djuren dö bort, förvandlas de til mylla, myllan till växter, och växterna ätas af djuren, där de göra djurens delar...”

”Naturen är Guds lag, lagt in i alla ting under skapelsen, efter den dom förökar, upprätthåller och förstöra sig” säger Linné i Politiae naturae. Med detta menar han att även ”skadan” som somliga djur åstadkommer andra växter och djur, egentligen är nyttig både för den enskilda arten men också för helheten. Skadan förhindrar att arter förökar sig för fort och därigenom förstör sin egen livsgrundlag.

Ett annat sätt som Linné använde för att beskriva sambanden i naturen var analogierna. Analogier fanns enligt Linné på alla nivåer och mellan naturens olika nivåer. Ett exempel från hans Fundamenta Ornithologicas får tjäna som exempel. I avhandlingens sextonde paragraf jämförs t.ex. köttets kvalitet hos de olika fågelordningarna med olika däggdjursordningar, köttet hos tättingar (Passeres) är t.ex. analogt med det hos gnagare (Glires). Ett annat exempel på Linnés analogier mellan fågelordningarna och däggdjursordningarna finns i tolfte upplagan av Systema naturae. Där jämförs rovfåglarna (Accipitres) med rovdjuren (Ferae), kråkfåglarna (Picae) med aporna (Primates), gässen (Anseres) med hovdjuren (Belluae).

Vid ett första påseende kan dessa analogier förefalla lustiga och helt gripna ur luften. Men vid en närmare betraktelse förefaller det som Linné i dem fångat samband som han observerat i naturen, samband som idag uttrycks i helt annorlunda termer, d.v.s. i den moderna biologins ekologiska och evolutionära språkbruk. Om vi ser tillbaka på exemplet med analogierna mellan fåglar och däggdjur går det att finna en ”empiri” bakom dem. Linné menade att rovfåglarna var analoga med rovdjuren och faktum är att dessa djurgrupper uppvisar flera konvergenta drag i utvecklingen. Vidare är kråkfåglarna de mentalt mest avancerade och högst utvecklade fåglarna – detsamma kan sägas om aporna inom däggdjuren; gäss är de enda fåglar som betar och i viss mån intar de samma nisch som de betande hovdjuren.

I Fundamenta Ornithologicas fjärde kapitel, ”De Usu Avium”, tar Linné upp fåglarnas nytta, ett begrepp som på 1700-talet hade en vidsträckt betydelse, och som vittnar om en holistisk världsbild. Dels behandlar Linné här fåglarnas nytta i naturen, d.v.s. deras plats i den gudomligt ordnade skapelsen. Han exemplifierar med gamarna som tar hand om döda djur och insektsätarna som reglerar mängden insekter och larver. Dels behandlar han fåglarnas direkta nytta för människan som enligt Linné är stor. Förutom det uppenbara värdet som vilt nämner han att etiopierna använder strutsen som riddjur, falkenerarkonsten, tama skarvar som hämtar fisk i Kina och att fåglarnas dun kan användas till kuddar. Fåglarna kan också användas för att förutse väder. Slutligen räknar Linné med något som väl närmast kan översättas med ”estetisk nytta”. Skönhetsvärde hos fåglarna var också något som ornitologen skulle uppmärksamma. Fåglarna pryder världen och gör den behaglig och angenäm, deras skönhet fröjdar ögat och deras sång gläder hörseln. Smaksinnet får sitt när fågeln ligger på tallriken, godast kött av alla har fjällpiparen. Det finns t.o.m. en fågel som doftar gott; myskanden Anas moschata.

Linné avslutar med några rader som skulle kunna vara hämtade ur en fysikoteologisk predikan. Han konstaterar att fåglarna retar alla våra sinnen och att en plats utan fåglar vore den ledsammaste av alla. Den som lugnt och uppmärksamt lyssnar kan också höra hur fåglarna hyllar sin skapare. Alla som har en sund själ och en sund kropp leds på så sätt, enligt Linné, till kunskap om Gud och hans försyn.

Här ser vi tydligt den dubbla rörelsen i det fysikoteologiska tänkandet. Dels en rörelse mot det skapade, det materiella, som ett uttryck för det gudomliga. Dels en rörelse där växterna, fåglarna och djuren, hela skapelsen, pekar vidare, tillbaka till källan för allt skapat, Gud. I fysikoteologin finner vi ett holistiskt synsätt, en syntes av religion och vetenskap.

Naturalhistoria, biologi och ekologi

I början av 1800-talet hade termen biologi föreslagits av Lamarc och Geoffroy St. Hilaire som en beteckning på det övergripande studiet av de levande organismerna. Gottfried Reinhold Treviranus använde termen i sin programmatiska Biologie, oder Philospohie der lebenden Natur (1802–1822). Treviranus försökte i motsats till naturalhistorien, som i stor utsträckning sysslade med systematik och artbeskrivningar, finna naturens generella lagar och det levandes grundläggande principer i motsats till den icke-levande naturen. Senare under seklet och en bra bit in på 1900-talet kom biologi också att få en mer specifik innebörd; ett djurs biologi betydde ungefär dess levnadsförhållanden, det som idag kallas ekologi.

Ernst Haeckel var missnöjd med detta bruk av ordet biologi och föreslog istället termen ekologi för att beteckna denna del av naturforskningen. Första gången sker detta i hans Generelle Morpholigie der Organismen från 1866. Några år senare definierade han ekologi så här:

”Med ekologi förstår vi läran om ekonomin, hushållningen, hos de animaliska organismerna. Det innebär att ekologin ska undersöka djurens samtliga förhållanden, både till den oorganiska och organiska omgivningen, framförallt de vänliga och fientliga relationerna till de djur och växter som de direkt och indirekt kommer i kontakt med; eller med andra ord alla de invecklade ömsesidiga förhållanden, all de villkor, som Darwin avsåg med uttrycket kampen för tillvaron.”

Haeckels definition jämställer på ett intressant sett tre viktiga begrepp. Enligt honom betecknar ekologi samma sak som ”naturens ekonomi” eller hushållning, vilket i sin tur är precis det som Darwin menat med ”kampen för tillvaron”. Här skönjer vi en koppling mellan Linnés tänkande och Darwins och följdfrågan blir: På vilket sätt har protoekologin påverkat Darwin? Det blir ämne för nästa avsnitt.

Linnés ekologi och Darwins evolution

”… we can see how Darwin came to recognize that production of new species from old depends not only on natural selection but on the conditions under which selection operates. And this is that important juncture where ecology enters.”

Darwins lära brukar ofta sammanfattas som bestående av en kombination av två teorier; naturligt urval (selektion) och härstammningsläran (decendensteorin). Naturligt urval beskrivs som en process som uppstår eftersom det föds fler organismer än som kan överleva på ett visst område. Detta leder till en kamp för tillvaron. Alla organismer varierar lite och några av dessa variationer ger sina ägare någon fördel i form av bättre anpassning. De bättre anpassade individerna är de som kommer att fortplanta sig mest framgångsrikt, de väljs så att säga ut av naturen själv (naturligt urval). Härstammningsläran innebär att avkomman ärver föräldrarnas egenskaper och att de olika arterna har utvecklats ur tidigare föregångare.

Detta är enligt Darwin de nödvändiga förutsättningarna för att evolution ska uppstå, men är de också tillräckliga? Nej skulle han svara, hans Origin of Species ger en mer komplicerad bild av evolutionen. Darwin insåg snart att nya arter inte uppstår genom selektion allena, de förhållanden som selektionen verkar under måste också tas med i bilden. Det är här hans ekologiska iakttagelser och funderingar blir så betydelsefulla. Selektionen, den teoretiska mekanismen bakom evolutionen, verkar ju inte i ett vakuum, urvalet sker mot bakgrund av naturen som helhet. Därför är det intressant att studera Darwins övergripande syn på naturen, hans ekologiska begrepp och hans naturfilosofi, en sida som ofta försummats av historikerna.

Källorna till Darwins protoekologiska synsätt på naturen, var flera. Dels gjorde han tidigt observationer av fåglarnas och insekternas levnadssätt ute i naturen, bl.a. inspirerad av prästen Gilbert Whites numera klassiska The Natural History of Selborne. White var i sin tur inspirerad av den linneanska traditionen som fått ett starkt fäste i England. Han stod bl.a. i brevkontakt med linnélärjungen Daniel Solander och Thomas Pennant, en av de främsta zoologerna från Wales vid denna tid. Det är också troligen hos White som Darwin först blev bekant med begreppet ”naturens ekonomi”. På 1830-talet mötte han dessa idéer i en mer utvecklad form genom läsningen av geologen Lyells Principia. Lyell var den naturforskare som bäst förstått värdet i Linnés protoekologiska arbeten. ”It is the geologist Charles Lyell who shows the clearest grasp of Linnaeus´ideas on the economy of nature and who makes the fullest use of them in his own work.”

Darwin mötte också Linnés tankar om naturens ekonomi då han på 1840-talet läste Oeconomia Naturae och Politia Naturae i en engelsk översättning. Det är också vid den här tiden termer och uttryck som ”economy of nature” och ”polity of nature” börjar bli allt vanligare i hans manuskript, brev och senare i hans publicerade böcker. Hans tankar om att de olika arterna har ”alloted places” eller en ”proper business” har också en motsvarighet hos Linné.

Tidigare har historieskrivarna menat att Darwin hämtat idéen om ”kampen för tillvaron” (”struggle for existence”) och föreställningen om naturens knapphet, en ”population pressure”, hos ekonomen Malthus. Men båda dessa begrepp finns hos Lyell i hans Principia och hos William Paleys fysikoteologiska bästsäljare, Natural Theology, böcker som Darwin läst innan han 1838 fördjupade sig i Malthus verk. Även i Linnés Politia Naturae, där uttrycket ”allas krig mot alla” förekommer, kan han ha funnit inspiration till denna syn på naturen.

Protoekologins utveckling i Sverige

”Näppeligen kunne vi i Sverige och Finland med mere fiendtligt sinne handtera den dyrbara skogen, än här sker: de se endast på närvarande vinst, och dröma ej en gång om framtiden.” [Ur Per Kalms skildring av Amerika 1748.]

Idéen om en naturens ekonomi togs i mycket liten utsträckning upp av Linnés lärjungar i Sverige. Här kom den linneanska traditionen att domineras av artbeskrivningar, systematik och ett mycket omfattande kartläggningsarbete av Sveriges växt- och djurvärld. Varför så blev fallet är värt en närmare vetenskapshistorisk undersökning. Att så lite vidare forskning om naturens ekonomi gjordes torde bero på flera orsaker, här kan bara några preliminära iakttagelser göras. Linné hade gett regler och visat hur naturen kunde systematiseras, detta öppnade upp för ett tidskrävande pusselläggande. Med vetenskapshistorikern Kuhns termer infann sig en period av normalvetenskap. Både den första och andra generationen linneaner var fullt upptagna med att kartlägga den svenska och utländska växt- och djurvärlden, sökandet efter de mer generella sambanden och lagarna i naturen kom i skymundan.

Även om Linnés protoekologiska idéer, som nämnts ovan, framförallt fick gehör och utvecklades i England så fanns det åtminstone ett par svenskar som också förde vidare denna sida av den linneanska traditionen. Båda räknas bland Linnés främsta lärjungar; Per Kalm och Samuel Ödmann.

I Per Kalms reseskildringar från Amerika finner vi flera skarpa protoekologiska iakttagelser, framförallt om människans påverkan på naturen. Han beskriver hur skogar huggs ned, fåglar utrotas och hur utdikningar förändrat klimatet. Kalm kontrasterar européernas girighet mot indianernas följsamma levnadssätt, precis som Linné hade skildrat samerna som ett folk som levde i samklang med naturen.

Nybyggarnas åkerbruk kallar Kalm för vårdslöst. De avverkade skogen och röjde för odling och utnyttjade den svartmylla som byggts upp under hundratals år. Men efter ett antal skördar var marken utarmad och skördarna blev allt knappare, då övergav man den åkern och röjde en nyodling. Med kunskaper i naturalhistorien skulle ett mer uthålligt jordbruk kunna åstadkommas enligt Kalm, men ”jag fann allestädes den Stora Skaparens vishet och godhet; men saknade alt för mycket kunskap och hog, at rätt värdera och betjäna sig däraf.”

I sin ungdom var Samuel Ödmann en framstående naturforskare med skärgårdsfåglar som sin specialitet. Han publicerade ett antal noggranna studier i Vetenskapsakademiens handlingar av alfågelns, ejderns och svärtans levnadsvanor. Dessa små monografier överträffade vida tidens typiska artbeskrivningar och utgör genom sin ingående beskrivning av fåglarnas levnadsförhållanden exempel på tidig fågelekologi.

I sitt inträdestal till Vetenskapsakademien skildrade han i Linnés anda de stora sammanhangen i naturen, men tillförde knappast något nytt på den teoretiska nivån. I en av sina psalmer har han också tagit upp temat om skapelsens stora sammanhang: ”Han, som håller tingens kedja, Ser till hvarje länk i nåd”.

Sammanfattning

Linnés protoekologi var intimt förknippad med hans i grunden religiösa naturuppfattning. Hans naturfilosofi, där fysikoteologin utgjorde den mest framträdande delen, tillhandahöll både användbara begrepp samt viktiga incitament till att efterforska naturens sammanhang. De protoekologiska undersökningarna var en viktig del av hans forskningsprogram. Han sökte utifrån empiriska iakttagelser och naturfilosofiska principer formulera teorier för hur djur och växter samspelade med hela naturen i en perfekt ordning.

Begreppet ”naturens ekonomi” användes för första gången på 1600-talet och syftade då närmast på hur Gud styrde sin skapelse – naturen. Linné gav en ny och rikare innebörd åt denna föreställning, han stod för en viktig begreppsmässig utveckling i det naturfilosofiska tänkandet. Fysikoteologien hade ju varit där länge, men Linné började att systematisera tanken om ”Guds rättvisa i skapelsen”. Han kategoriserade processer som han ansåg vara ansvariga för arternas balans (som fortplantning och förtärning), och hade därför ett mer abstrakt koncept av denna balans än det vi finner hos tidigare fysikoteologer: Linné hänvisade inte till enskilda exempel för att åskådliggöra ”nyttan” av en art för en annan, utan till ”lagar”, som upprätthåller balansen oavsett de enskilda förhållandena.

Flera av hans begrepp och tankegångar kom under 1800-talet att utvecklas i en sekulär riktning och det är lätt att finna begreppsmässiga kognitiva föregångare till flera moderna ekologiska termer i Linnés protoekologiska skrifter. Det gäller både själva termen ekologi som Haeckel introducerade som en ersättning för ”naturens ekonomi” och för mer specifika termer som, geografisk spridning, kretslopp, balans, biogeokemisk cykel, näringskedjor och nisch. Även Darwins tankar om det ”naturliga urvalet” och ”kampen för tillvaron” kan sägas ha som en av sina förutsättningar dessa undersökningar av naturens ordning.

Trots dessa likheter har den moderna ekologin idag en helt annan förståelse av sambanden i naturen. Dess världsbild är annorlunda och sambanden förstås utifrån helt annorlunda förutsättningar. Vi kan både finna kontinuitet och kvalitativa skillnader i vetenskapernas utveckling. Vad vi ser beror delvis på vad vi väljer att betona. Det viktiga är dock att inte alltför snabbt avfärda tidigare tänkande som fantasier och spekulationer bara för att vi inte känner igen begreppen. Som vi såg ovan finns det mycket som talar för att Linnés analogier ofta bygger på goda empiriska observationer.

Linnés naturfilosofi har ofta karaktäriserats med ord som spekulativ, ålderdomlig eller fantastisk. Ornitologighistorikern Erwin Streseman kallar t.ex. Linnés analogier mellan fåglar och däggdjur för ”disastrous”. En del av det som på detta sätt avfärdats bygger, som redovisats ovan, egentligen på skarpa iakttagelser av samband i naturen, uttryckta med de begrepp som tidens naturfilosofi tillhandahöll. Flera av dessa begrepp och tankemodeller kom att utvecklas vidare av 1800-talets alltmer materialistiskt och mekanistiskt grundade biologiska vetenskap.

Linné var en av de främsta fysikoteologerna och han förnyade och fördjupade denna tradition. Han bidrog till att fysikoteologin utvecklas från en mer naiv enkelhet, som utmärkte den tidigare naturliga teologin, till ett mer sammansatt synsätt där miljöfaktorer började uppmärksammas allt mer. Glacken menar att detta innebar en utveckling i en sekulär riktning som visserligen erkände den gudomliga designen men som betonade miljöns inflytande på växternas och djurens ”konstruktion” och utbredning. Jag uppfattar dock inte denna utveckling i sig som en sekularisering av naturalhistorien, Linné menade ju att Gud verkade i naturen. Miljöns inflytande var bara ytterligare ett exempel på Guds närvaro i naturen, ett mer förfinat bevis på förekomsten av en gudomlig skapelseplan.

Källor

Gunnar Brobergs förord till Carl von Linné, Om jämvikten i naturen (Stockholm, 1978).

Tore Frängsmyr, ”Den gudomliga ekonomin”, Lychnos 1971-72.

Clarence J. Glacken, Traces on the Rhodian Shore: Nature and culture in western thought from ancient times to the end of the eighteenth century (Berkeley and Los Angels 1967)

Robert Clinton Stauffer, ”Ecology in the long manuscript version of Darwin´s Origin of Species and Linnaeus´ Oeconomy of Nature”, Proceedings of the American Philosophical Society, vol. 104, no. 2, April, 1960.

E. Streseman, Ornithology: From Aristotle to the present (London 1975).

Thomas Söderquist, ”The Ecologists: From Merry Naturalists to Saviors of the Nation” (Stockholm, 1986).

Richard ToellnerDie Bedeutung des physico-theologischen Gottesbeweises für die nachcartesianische Physiologie im 18. Jahrhundert”, Berichte zur Wissenschafts-Geschichte bd 5, 1982.

Peter Vorzimmer, ”Darwin´s Ecology and Its Influence upon His Theory”, ISIS. 1965, vol. 56, 2, no. 184

Karen Wonders, Habitat Dioramas: Illusions of Wilderness in Museums of Natural History, Acta Universitatis Upsaliensis, Figura Nova Series 25 (Uppsala, 1993)

Daniel Worster, Nature´s Economy: A history of ecological ideas (Cambridge, 1977)

Litteratur

Broberg, Gunnar, ”Moses, Linné och Darwin om skapelsen” i Carl von Linné Om jämvikten i naturen (Stockholm, 1978).

Glacken, Clarence, Traces on the Rhodian Shore: Nature and culture in western thought from ancient times to the end of the eighteenth century (Berkeley and Los Angeles 1967)

Krolzik, Udo, ”Das physikotheologische Naturverständnis und sein Einfluss auf das naturwissenschaftliche Denken im 18. Jahrhundert”, Medizin historisches Journal, bd. 15, 1980.

Stauffer, Robert Clinton, ”Ecology in the long manuscript version of Darwin´s Origin of Species and Linnaeus´ Oeconomy of Nature”, Proceedings of the American Philosophical Society, vol. 104, no. 2, April, 1960.

Streseman, E., Ornithology: From Aristotle to the present (London 1975).

Vorzimmer, Peter, ”Darwin´s Ecology and Its Influence upon His Theory”, ISIS 1965, vol. 56, 2, no. 184.

Worster, Daniel, Nature´s Economy: A history of ecological ideas (Cambridge, 1977).

Illustrationer

1. Teckningar av djur och insekter av Linné ur hans Iter Lapponicum (7 små Xeroxkopior av teckningarna).

 

Gå vidare till ”Ekologins etablering i Sverige”