Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow De första ekologerna

De första ekologerna

Under åren 1900 till 1905 började flera botaniker (färre zoologer) att tala om sina undersökningar som ekologiska. Termen användes som en synonym för biologi i dess snävare betydelse. Tio år senare, vid tiden för första världskriget, hade ekologi som en speciell disciplin blivit erkänd bland akademiska botaniker och zoologer. De första medvetna anspråken för en ekologisk vetenskap kom alltså från akademiskt håll. De problem och studier som tagits upp i namn av växt- och djurgeografi, eller växt- djurbiologi, började kallas ekologiska. Varför började då dessa forskare kalla sina studier ekologiska, trots att de inte skiljde sig nämnvärt från dem som de äldre kollegorna utfört sedan trettio år tillbaka?

Inspirationen kom i stor utsträckning från dansken Eugenius Warming, internationell pionjär inom växtekologin, som verkade vid Stockholms universitet några år på 1890-talet. Hans lärobok Plantesamfund från 1895 hade blivit en omedelbar succé och hans noggranna undersökningar av morfologiska och anatomiska anpassningar (adaptioner) till olika miljöer ansågs exemplariska. Han myntade också ett nytt begrepp, "livsformer", som kom att spela stor roll inom växtekologin. Warming hävdade att hans metoder och teorier utgjorde en ny botanisk specialitet.

Detta innebar dock inte att man okritiskt accepterade Warmings version av vad ekologi var för något. Särkilt hans teleologiska, d.v.s. ändamålsstyrda, sätt att förklara växternas anpassning blev ifrågasatt, bl.a. av Rutger Sernander, som istället arbetade efter en strikt empirisk och deskriptiv metod, i linje med vad von Post hade gjort.

Om Hampus von Post var 1800-talets store allround naturalist så var Sernander 1900-talets motsvarighet. Han skrev om myrar och deras vegetation, artbildning, anpassning hos myror, lavar, kvävefixerande växter, multnande löv m.m. Men hans huvudsakliga gärning låg inom växtekologin, analys av växtsamhällens historia. Sernanders seminarium i Uppsala, kallat "Svenska växtsamhällen", samlade både unga studenter och intresserade amatörer kring sig, ett livaktigt forum för ekologi skapades.

Frans Kempe, en progressiv entreprenör och direktör för skogsbolaget Mo och Domsjö, donerade en större summa för inrättandet av en professur i växtbiologi i Uppsala. Den förste innehavaren Axel Lundström, gammal studiekamrat till Kempe och framstående växtbiolog, dog förtida och Rutger Sernander tog vid. En livlig verksamhet inleddes, en verksamhet som skiljde sig markant från den laboratoriebaserade forskningen i Stockholm. Under de första tio åren höll 43 olika föreläsare 126 lektioner, en mängd exkursioner ordnades, Sernander själv ledde 84 stycken, därtill kom de som hans studenter ledde och alla ej officiella exkursioner. Föreläsningarna och exkursionerna lockade även nyfikna amatörer. Som ett uttryck för sitt folkbildningsideal menade Sernander att alla kunde bidra. En av hans elever menade att "Aldrig tidigare hade en akademisk lärare blivit så älskad, ja beundrad. Jag förmodar att en sådan entusiasm aldrig hade setts sen Linné ledde sina berömda ”herbationes".

Henrik Hesselman i Stockholm accepterade inte heller det slags ekologi som Warming stod för. Inspirerad av traditionerna i både Stockholm och Uppsala kombinerade han växtbiologi med växtgeografi. Riktigt banbrytande var hans fältexperiment. De tidigare växtbiologerna undersökte växternas fysiologiska reaktioner i laboratoriemiljö, Hesselman tog med sig mätapparaterna ut i naturen och mätte olika parametrar under naturliga förhållanden. Något liknande hade knappast gjorts tidigare, varken i Sverige eller utomlands. Han ville att ekologin inte bara skulle studera växternas yttre anpassningar till sin miljö, utan även via fysiologiska undersökningar försöka finna mekanismerna bakom anpassningarna. Även Hesselmans karriär kom att dra nytta av skogsforskningens framväxt. 1902 skapades Forstliga försöksanstalten där han blev anställd som assistent. Tio år senare blev han utnämnd till professor vid institutet som nu kallades Statens skogsförsöksanstalt.

Hävdandet av ekologi som en särskild disciplin kom från två olika håll. Dels från växtgeografiskt och växtbiologiskt håll, med fältstudier som grund, en tradition där Rutger Sernander i Uppsala var centralgestalten. Samtidigt förde också Henrik Hesselman i Stockholm fram en mer laboratoriebaserad ekologi. Vid denna tid var inte motsättningen skönjbar mellan dessa två traditioner, men senare under ekologins utveckling skulle en kraftfull polemik uppstå mellan de två synsätten.