Uppsala universitet
Hoppa över länkar
In English

Linné on line arrow Linné och ekologin arrow Ekologins etablering i Sverige arrow Sammanfattning

Sammanfattning

Protoekologiska iakttagelser var en del av naturalhistorien såsom den bedrevs redan av Rudbeckarna kring sekelskiftet 1700, och av Linné och hans lärjungar. Hos Linné ser vi också en protoekologisk teoribildning. Studiet av relationerna mellan organismerna och deras miljö var med andra ord en naturlig del av 1700- och 1800-talens naturalhistoria. Denna protoekologi använde sig av fysikoteologiska, neoplatonska respektive romantiskt idealistiska begrepp för att beskriva resultaten av sina iakttagelser och teorier.

Naturalhistorien levde vidare ända till mitten av 1800-talet utan att egentligen ifrågasättas, representerad av naturalhistoriker som Elias Fries och Sven Nilsson. Den typiske naturalhistorikern var en generalist i så måtto att han hade en bred kunskap både om växter och djur. Han hade observerat djurens liv i det fria, visste hur man jagade och fångade dem. Han visste vilka växter som var nyttiga, som medicin eller till annat. Ofta fanns också ett praktiskt intresse för nyttoaspekten i naturstudiet; hur jordbruk och andra näringar skulle kunna förbättras. Linneanerna vid universiteten lärde ut hur man gjorde noggranna artbeskrivningar och klassificerade det funna materialet, själva naturalhistoriens alfabet. Inventeringen av Sveriges fauna och flora hade gett stor kunskap om både växt- och djurgeografi och därmed väckt nya frågor kring organismernas anpassning till sin miljö. I denna betydelse kan man säga att det fanns gott om protoekologer under det tidiga 1800-talet.

De flesta naturalhistoriker var läkare eller präster, några var ämbetsmän eller ekonomiskt oberoende adelsmän. Endast ett mycket litet antal hade anställning vid universitet, museer eller andra institutioner. Under 1700-talet fanns endast fyra naturalhistoriska lärostolar vid universiteten. Under 1800-talet ökade antalet tjänster långsamt vid universiteten, det tillkom också några naturalhistoriska eller liknande tjänster vid olika akademier, institut och museer och senare även vid läroverken.

Under 1800-talets andra hälft började naturalhistoriens sociala ordning lösas upp och en ny slags biologi ta form. De naturalhistoriska lärostolarna ersätts av särskilda botaniska och zoologiska. Särskilda utbildningar för de olika disciplinerna skapas och från och med 1870-talet var det möjligt att avlägga en specialistexamen (fil.lic.) i botanik eller zoologi. Läroverksämnet naturalhistoria ersattes först 1905 av ämnet biologi, vilket ur en aspekt kan ses som slutet för naturalhistorien.

Samtidigt skapades nya institutioner, museer och laboratorier, där det nya naturstudiet tar fart. Utvecklingen innebar delvis en vändning bort från studiet i den fria naturen, och därmed från protoekologin. Men detta kompenserades i viss mån av att nya institutioner bildades kring de praktiska näringarna. Jordbruksvetenskapen organiserades kring 1850, skogsvetenskapen runt 1900; vid samma tid organiserades även institutioner för forskning om sötvatten och havet. Inom dessa områden levde den naturalhistoriska traditionen delvis vidare; särskilt de forskare som studerade skogliga eller marina frågor var intresserade av relationerna mellan organismerna och deras miljö. Här bedrevs god protoekologi.

Regionala hushållningssällskap växte fram på 1810-talet, en statlig motsvarighet, Lantbruksakademien grundades 1811. Svenska mosskulturföreningen och Svenska utsädesföreningen, Lantbruksinstituten i Ultuna och Alnarp, frökontrollanstalter, Experimentfältet, Entomologiska anstalten är andra exempel på nya institutioner.

I den naturalhistoriska traditionen arbetade amatören och de professionella sida vid sida. Men i och med att naturalhistoriens sociala grund gradvis försvann förändrades detta. Amatörbiologin fortsatte att vara populär och nya grupper tillkom som bas för naturalhistorien, de viktigaste var läroverkslärare samt barn och ungdomar. Samtidigt vidgades klyftan mellan amatörer och professionella: de senare fann sina favoritobjekt bland kryptogamerna och marina invertebrater, grupper som krävde specialistens utrustning för att kunna studeras.

Söderquist menar att precis som vi kan tala om en elektrifiering av Sverige kan vi tala om en "ekologisering". Han urskiljer flera faser i ekologins utveckling, från pre-ekologisk naturalhistoria, via protoekologiska studier till de första anspråken på en särskild ekologisk vetenskap som växer sig allt starkare. På 1970-talet dras stora ekologiska forskningsprojekt igång som syftar till att kartlägga hur "havet" respektive "skogen" fungerar, en Naturresursutredning tillsätts – kort sagt ekologin framstår som frälsare som ska lösa några av samhällets mer grundläggande problem. Kulmen på denna process sker när det på 70-talet fattas politiska beslut att samhället ska vila på "en ekologisk grundsyn".

Under 60- och 70-talen kom ekologin spela en avgörande roll för miljörörelsens framväxt. Det var den moderna samhällsutvecklingen som gjorde att ekologin blev högaktuell. Avigsidorna hos den rika världens konsumtionssamhälle blev allt tydligare i form av fågeldöd, försurade sjöar och avfallsberg. De globala problemen som svält, jorderosion, utrotandet av djur och växter och regnskogarnas försvinnande bidrog till att öka medvetenheten om det som kom att kallas den ekologiska krisen. Röster höjdes som menade att vi kollektivt höll på att såga av den gren vi själva sitter på. Denna samhällsutveckling väckte en sida av det ekologiska tänkandet som varit förhållandevis overksam under tidigare epoker. Men ekologin hade ända sedan Linnés tankar om en naturens ekonomi burit med sig inte bara en föreställning om samspelet i naturen utan också, mer eller mindre uttalat, tanken att människan och samhället på något sätt borde inpassas i detta naturliga sammanhang.

Även om det har skett en markant förändring i det miljöpolitiska läget under 80- och 90-talen så lever denna vision vidare, inte bara inom de partier som ursprungligen var de tongivande i dessa frågor, Centern och Vänsterpartiet och så småningom det nystartade Miljöpartiet. Även socialdemokratin har under Göran Perssons ledning gjort försök att föra fram det förnyelsebara samhället som en vision på socialdemokratiska kongresser. Att en av hans rådgivare i dessa frågor heter Stefan Edman, kristen miljöfilosof, inbjuder till historiska paralleller, där den kristna fysikoteologins roll i ekologins framväxt blir särskilt intressant.